Fösta gången.

Det var första gången igår.

Första gången jag grät över honom. På riktigt. Första tårarna. Riktiga tårarna.

För visst har jag gråtit över honom innan. När jag var på ett ställe och han på ett annat, men i samma land. Men igår. Då var allt borta. Allt hopp. Alla framtidsplaner som jag skapat i mitt huvud, alla resor vi kunnat göra tillsammans. Hur vi kunde ha festat eller bara varit hemma. Tillsammans. 

Och jag vill inte skriva hans namn. Och jag vill inte lägga ut någon bild. Men han såg ut som Mowgli, han hade böjbara armar, hans hud var lätt olivfärgad och han fick mig att skratta. Vi hade gemensamma intressen, vi tyckte om samma saker, samma musik, vi tyckte lika om mycket. 

Men sedan tog han bort allt hopp. Och bekräftade det som jag kanske alltid vetat. Vetat i smyg.

Det skulle aldrig bli vi.

Aldrig.