Ingen ska behöva dö ensam, säger vi, och just därför sätter vi in vak när vi tror att någon vårdtagare är på väg bort. Så idag vakade jag över en vårdtagare i fem timmar.
Vi lyssnade på musik. Höll handen. Jag läste. Fuktade läpparna. Vände. Trodde ibland att det var en människas sista andetag jag hörde, men inte.
Det är inte sorgligt att vaka. Det är mitt jobb. Vissa jag jobbar med lever på övertid. Att vaka är någonting fint. Det är den absolut sista tjänsten man kan ge en gammal människa. Ingen ska behöva dö ensam. Ingen ska behöva vara rädd.
1 kommentar:
Det är helt fantastiskt vackra tankar. Önskar jag hade haft mer tid när vi sågs sist, men jag kommer fler gånger. Och, så får ju du och Emily ta er en tur till Stavanger, finns alltid rum här för er:)
Att få kunna bidra till en människas sista glädje på denna jord, samt kunna få närvara under de tillfällena - det måste ju faktiskt vara det mest fantastiska man kan få göra... Tror jag hade varit lyckligast i världen om jag fick den chansen. Jag avundas dig helt enkelt.
Skicka en kommentar